Ljudet från tusentals motorcyklar skär genom vinden. Leran flyger, publiken ropar och mitt i vimlet befinner sig Patrik Wallensten, gräv- maskinist och rutinerad enduroför- are. Det är Gotland Grand National, världens största endurotävling, tre timmar av kamp mot tid, trötthet och terräng.
– Jag gillar enduro för att man blir i sin egen värld, säger Patrik. Du måste fokusera på det du gör här och nu, annars blir det farligt. Det är samma sak i maskinen – är du inte fokuserad kan det kosta pengar.
Några dagar senare sitter han i sin Hitachi ZX225US- LC-7 längs E4:an utanför Vaggeryd i Småland. Här hand- lar det inte om fart och adrena- lin, men om samma koncentra- tion, samma flyt i rörelserna.
– Har man inte rätt grejer ska man inte ge sig ut, säger han. Det är likadant i maskinen – har du inte rätt utrustning blir det svårt att utföra något.
Hitachin är Patriks arbets- redskap och vardag, hans egen förlängda arm. Och precis som på endurobanan handlar allt om rytm och precision. Just nu arbetar han med att färdigställa en ny överförings- ledning som ska förse det växande industriområdet med vatten.
– Vi har hållt på i snart ett år här, berättar han. Flyttat lite fram och till- baka med olika inkopplingar och haft flera etapper igång samtidigt. Nu är vi i sluttampen. Det är mycket som ska stämma, men det har snurrat på fint.
Marken består till största delen av sand – något som gör jobbet både lättare och snabbare.
– Det är väldigt tacksamt att kunna återfylla med hundra procent av materialet vi tar upp och slippa köra hit nytt grus. Det sparar både tid och miljö.
När arbetet här är avslutat flyttar Pat- rik till Skillingaryd, där nästa uppdrag väntar: VA-sanering i stadsmiljö.
– Där blir det trångt, säger han. Vi ska byta vattenledning, avlopp, dag- vatten och serviser i en gata, och då gäller det att ha rätt maskin. Min 225:a är perfekt för det – den har kort bakdel och man kan jobba nära elskåp, staket och lyktstolpar utan problem.
Maskinen, en Hitachi ZX225US-7, har snabbt blivit hans favorit.
– Jag tycker Hitachin är härlig att köra, säger Patrik. Det är god förar- miljö, man sitter bekvämt och har väldigt bra sikt. Hytten är ljus och luftig, och det är där jag tillbringar mina dagar. Trivs jag inte där, trivs jag inte i maskinen överhuvudtaget.
Han beskriver maskinen som stark, följsam och exakt.
– Hydrauliken är fantastiskt fin. När jag följer en vattenledning kan jag sträcka fullt ut och hålla exakt djup hela vägen utan att justera. Och spakarna… ja, det är som att de sitter ihop med kroppen. Det är en väldigt skön känsla.
Efter många år som maskinist har Patrik lärt sig hur mycket rätt maskin betyder för helheten.
– Det är det som gör skillnaden mellan att kämpa sig igenom dagen och att verkligen flyta fram, säger han.
En vanlig arbetsdag börjar tidigt med en genomgång, berättar han. Men sen vet man aldrig – inom VA kan allt ändras innan klockan nio.
– Kartan säger en sak, verkligheten en annan. Det är det som är charmen med VA-jobb. Det är mer än bara schakt och rör och man får vara med i hela processen, säger han. Gräva, svetsa ledningar, koppla rör – det händer saker hela tiden. Det är varierat och man möter folk varje dag. Det passar mig mycket bättre än att sitta på en 50-tonnare och bara ösa.
När Patrik inte sitter i maskinen är det ofta motorer som gäller även på fritiden. Årets deltagande i Gotland Grand National var hans tjugonde år på raken. Och för honom handlar enduro, precis som grävmaskinsyr- ket, om koncentration och kontroll.
Han funderar en stund och ser ut över arbetsområdet vid E4:an, där sanden blänker i höstljuset.
– Det finns mycket i enduron och maskinistjobbet som liknar varan- dra egentligen, säger Patrik. Flowet, känslan, att vara ett med maskinen. Det är det jag gillar mest – både med enduron och här på jobbet.
